Som en slängkyss
Jag ska egentligen sova. Egentligen. Fast jag borde skriva mitt kåseri som ska in på tisdag. Att det ska vara så svårt då! Annars kan jag få värsta idéerna till min blogg, men nu när jag ska skriva på beställning blir det liksom inte bra. Jag börjar få ångest allvarligt. Och hela tiden tänker jag "tänk om jag får det klart, shit vad skönt! Tänk att bara kunna sitta framför tvn och veta att jag inte har någonting jag måste göra". Så fastän jag vet det så tar jag mig inte i kragen och gör det. Jag bara skjuter på allt hela tiden. Jag får trösta mig med att jag har kommit en liten bit, jag har skrivit 3 delar till det i alla fall.
Men ändå, det funkar ju inte att jag stresskriver klockan 21.47 på måndag. Så varför sitter jag och skriver blogg nu? Men jag har ingen inspiration till några lustiga meningar som min svenskalärare kan sitta och fnissa till sen. Sen är det ju inte bara det, det måste ju bli bra också! Jag måste hålla måttet så jag kan få kredit för vad jag skriver.
Jag ville skriva en riktigt härlig novell förut men sen kom jag på att det lär bli för svårt. Då var krönika mer givet men sen insåg att jag nog inte kommer kunna hålla mig till ett ämne. Så då är det bättre att göra ett kåseri.
Nu blev mina fingrar helt plötsligt stela och jag vet inte vad jag ska skriva mer, här har ni kvällens utlopp för mina djupa tankar.
Vad har hänt med dig? Jag känner verkligen inte igen dig. Så som du varit mot henne nu, ja jag förstår bara inte! Och varför har du blivit så självsäker helt plötsligt, och skriver som du gör till mig? Det hela äcklar mig, på så många sätt.
Men ändå, det funkar ju inte att jag stresskriver klockan 21.47 på måndag. Så varför sitter jag och skriver blogg nu? Men jag har ingen inspiration till några lustiga meningar som min svenskalärare kan sitta och fnissa till sen. Sen är det ju inte bara det, det måste ju bli bra också! Jag måste hålla måttet så jag kan få kredit för vad jag skriver.
Jag ville skriva en riktigt härlig novell förut men sen kom jag på att det lär bli för svårt. Då var krönika mer givet men sen insåg att jag nog inte kommer kunna hålla mig till ett ämne. Så då är det bättre att göra ett kåseri.
Nu blev mina fingrar helt plötsligt stela och jag vet inte vad jag ska skriva mer, här har ni kvällens utlopp för mina djupa tankar.
Vad har hänt med dig? Jag känner verkligen inte igen dig. Så som du varit mot henne nu, ja jag förstår bara inte! Och varför har du blivit så självsäker helt plötsligt, och skriver som du gör till mig? Det hela äcklar mig, på så många sätt.
Kommentarer
Postat av: Gustav
Annars skulle du ju kunna ta ett av inläggen i din blogg och ge till Anders som en krönika :P Typ det här inlägget, det skulle kunna vara en krönika om hur svårt det är att skriva ett kåseri. :P Bara ett förslag ;)
Trackback
